I Storbritannien har man under ett par år lyckas hålla intresset kring tungvikten levande trots begränsade boxare. Danny Williams, Michael Sprott, Audley Harrison och Matt Skelton är inte namn som skrämmer någon i den absoluta toppen, men genom att matcha dessa mot varandra både en och två gånger har man lyckas skapa en fiktiv rivalitet mellan boxarna. Det är precis vad den lokala befolkningen vill se och man börjar heja på olika boxare precis som man gör på lagen i Premier League. Alla vet vi ju att derbyn är den hetaste biljetten inom sport.
I Sverige borde man nyttja den begränsade talang som finns inom tungvikt för att bygga upp en rivalitet och därmed skapa ett intresse. Attila Levin, Aldo Colliander och Mikael Lindblad borde ställas mot varandra. Låt dem fightas om vem som är den svenske tungviktskungen, följ upp det med returmöten och haussa upp stämningen. Kvällstidningarna skriver ju hellre om en boxare som gör något vansinnigt än något bra, således skulle man låta boxarna excellera i ordkrig. Vips, så skulle vi fylla hallarna och tidningarna skulle börja skriva.
Problemet är att man inom boxningen tillskriver en förlust alltför stor vikt. Aldo och Attila är säkert livrädda för att förlora och därmed gå miste om en eventuell stor pengamatch. Men genom att bygga upp rivaliteten och låta de svenska boxarna gå upp mot varandra upprepade gånger skulle de i slutändan tjäna storkovan och bli erkända på hemmaplan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar